Om Narrativ medicin

Dr. Rita Charon frågar ”What might medicine be for? when we, as mortals, live our lives in the glare of our deaths” på TEDxAtlanta.

Vart tog berättelsen vägen?

Av Lars Midbøe

Berättelsen har alltid varit en central del av medicinen och hälso- och sjukvården. Såväl Hippokrates som Florence Nightengale betonade vikten av att lyssna till patientens och närståendes berättelser om symptomen och lidandet. Och så sent som hösten 2015 kom en ny viktig rapport från Institute of Medicine i USA, som åter understryker betydelsen av att lyssna till berättelserna: Improving Diagnosis in Healthcare.

Många patienter och närstående upplever att de inte blir lyssnade på när de söker vård. Även många bland vårdpersonalen vittnar om att det svårt att få tid och utrymme för att lyssna ordentligt. Det finns säkert en mängd orsaker till detta: slimmade organisationer, brist på personal och ekonomiska styrmekanismer för att nämna några.

Rita Charon, läkare och litteraturvetare, verksam vid Columbiauniversitetet i New York City, ger i sin bok ”Narrative Medicine – honoring the stories of illness” många exempel på berättelsens betydelse i mötet mellan patient och vårdare. Det är genom att öppet och uppmärksamt lyssna och ta emot det patienten berättar som läkaren, sjuksköterskan eller vilken vårdare som helst kan skapa den anknytning (”affilliation”) som krävs för god, effektiv vård och behandling. Men det handlar inte om passivt lyssnande eller att bara registrera det patienten säger. Charon liknar vårdarens arbete vid hjärtats: den avslappnade, öppet lyssnande fasen (diastoliska) måste samverka med den kraftfulla expressiva, där den medicinska kompetensen, med hela det naturvetenskapliga kunnandet och fysiska handlaget (systoliska); det är då hjärtat arbetar och pumpar effektivt. Båda delarna är lika nödvändig att möta såväl sjukdomen/skadan som människan bakom symtomen.

Men det handlar inte om passivt lyssnande eller att bara registrera det patienten säger. Den öppet lyssnande fasen måste samverka med den kraftfulla expressiva, där den medicinska kompetensen, med hela det naturvetenskapliga kunnandet och fysiska handlaget.

Narrativ medicin har sedan slutet av 1990-talet utvecklats till en klinisk metod för att öka såväl läkares som andra yrkesgruppers förmåga att förstå och möta patienters sjukdom, lidande och utsatthet. Genom att lära av t ex litteratur- och filmvetenskap, dramaturgi och filosofi kan vårdare utveckla förmågan att urskilja de olika, ibland motsägelsefulla, röster, behov och önskningar som ofta finns gömda i en och samma patients berättelse. Närläsning och samtal med kollegor och andra om skönlitterära texter kan öka den professionella känsligheten och förmågan. Lika viktigt är att öva och utveckla det egna skrivandet, såväl det kliniska som det mer personliga.

Att utveckla medarbetarnas förmåga och förutsättningar för lyssnandet i vården borde vara lika viktigt och prioriterat som att införa alltmer avancerade tekniska apparater och metoder för diagnostik. Om inte det professionella och medmänskliga lyssnandet finns med som en naturlig del redan tidigt i vårdens möten med patienter och närstående riskerar omhändertagandet att gå snett. Att öka den narrativa kompetensen – och utrymmet för att använda den i daglig verksamhet – borde vara ett viktigt sätt att möta de problem vården står inför.

För den som vill veta mera om narrativ medicin finns en utmärkt översikt och sammanfattning av Katarina Bernhardsson i ”Kultur och hälsa: Ett vidgat perspektiv”. På webbsidan för Programme of Narrative Medicine, Columbia University finns bl a föreläsningar med Rita Charon, vars bok också är tillgänglig som e-bok.

FacebookTwitterGoogle+LinkedIn